22 april 2013

1952-2013


Min älskade pappa lämnade oss hastigt den 24 mars. Han var till synes frisk, pigg och glad. Det kom naturligtvis som en enorm chock, och sorgen blir bara större, värre och starkare för varje dag som går. Han var världens gladaste man. Alltid med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Han var älskad av alla, och lämnar ett gigantiskt tomrum efter sig, som aldrig någonsin kommer att försvinna.
Det är fortfarande svår att förstå att det har hänt. Man väntar liksom bara på att han ska komma hem igen. Det är nog en längtan som aldrig försvinner.

Man tar emot sorgen dag för dag. Ibland stund för stund. Idag är en dålig dag. Jag kunde inte sova inatt, hur mycket jag än försökte. Jag kunde inte sluta tänka på pappa, och på allt det jobbiga runt bisättningen, begravningen, och naturligtvis hur det var att se honom den där söndagen när han låg fridfullt i sin säng. Precis som att han bara sov. Det är väldigt jobbigt att tänka på, men också välbehövligt för att jag ska kunna bearbeta det här. Jag vill inte stänga in sorgen, jag vill känna den, även om det påverkar vardagen mycket.

Jag ska försöka att skriva så mycket jag kan. Om sorgen, om minnena, om pappa. Att skriva är lättare än att prata. Och det är så svårt att prata om det. Med familjen går det bra, ibland. Även om man sörjer djupt, så sörjer vi alla på olika sätt, och när någon har en dålig dag, så kanske den andra har en "valium-dag". De kommer ofta efter jobbiga dagar. Hjärnan liksom bäddas in i bomull, vilar, laddar om. Det är väl så man fungerar för att inte bli galen. Och då kan man bara vara nära, hålla om, hålla en hand. Ibland vill man inte prata om det, för att gråten ständigt trycker i halsen och bakom ögonlocken. Och minsta lilla ord kan trigga en ocean av tårar. Och man har inte alltid tillfälle att bryta ner och gråta. Speciellt inte när man jobbar. Och jag försöker att inte gråta framför Rufus, även om det inte på något sätt är något fel med att visa sin sorg för ett barn. Han förstår så mycket mer än vad man tror, och sörjer på sitt eget sätt. Han tycker inte om att se mamma ledsen. Han säger "du är glad, du är inte ledsen". Och jag förklarar att jag saknar morfar, att morfar är i himlen. Han blir väldigt ledsen. Tycker inte om hur det känns inuti när hans mamma gråter. Därför håller jag mig för att gråta när han ser. Men ibland kan jag inte hjälpa det. Förklarar att man får lov att vara ledsen. Att det till och med är bra att få vara ledsen.

Nu gnäller han på mig att jag ska leka med honom. Ska ägna den här dagen åt att sörja. Jag behöver det. Har knappt gråtit sen begravningen den 12 april. Bara skjutit sorgen framför mig. Men jag välkomnar den idag. För det är skönare att kunna sörja, än att känna sig konstig som inte kan gråta.

17 mars 2013

The Great Train Robbery (1903)


Den här kortfilmen, som är skriven, producerad och regisserad av Edwin S. Porter, räknas (av vissa) som världens första westernfilm, och den har alla detaljer som behövs. Pistoler, cowboyhattar, ett rån och hästar. Dessutom är det den första on location-filmen. De filmar alltså på plats, utomhus. Det är inte någon speciellt bra film, men den är såklart viktig för filmkonsten.

Bilden här ovan visar den klassiska slutscenen där banditledaren skjuter mot kameran, vilket sedan dess har använts i otaliga filmer - omedvetet eller som en hyllning till den här filmen. Nu senast såg jag det i Breaking Bad, i säsongsavslutningen av säsong 3. Pinkman skjuter mot kameran. Tänker man på det så ser man det ganska ofta i film. Till exempel i James Bond-filmerna, där Bond skjuter mot kameran i introt.


Jag försöker just nu att få tag på Birth of a Nation (1915). Den finns på YouTube, men jag tror inte att jag orkar se hela i en och samma sittning, så jag vill gärna ha hela. Det är den första långfilmen på filmlistan, med betoning på lång. 190 minuter kontroversiell stumfilm. Men efter att ha sett Lincoln nyligen ska den bli intressant att se eftersom den handlar om samma sak, nämligen det amerikanska inbördeskriget, slutet på slaveriet och Ku Klux Klan.

6 mars 2013

Le Voyage dans la lune (1902)


I den här franska svartvita stumfilmen från 1902 åker massa gubbar med långt skägg (astronomer) till månen i en pistolskott-formad rymdraket.  Månen var ett populärt tema under sekelskiftet, särskilt i litteraturen, och filmskaparen Georges Méliès var inte sen att haka på. Det här var alltså 60 år före den första riktiga månlandningen, så man visste inte speciellt mycket om månen. Här är den porträtterad som en kladdig paj med ett läskigt ansikte i mitten, och de landar pladask med sin farkost i mångubbens öga.

Väl på plats så somnar gubbarna. En massa stjärnor tittar på dem. Och sedan blir de attackerad av en hel stam läskiga akrobat-aliens som gör volter, knyter ihop sig till knutar och jagar gubbarna. Men som tur är har de skäggiga gubbarna med sig sina paraplyn! Och akrobatgubbarna på månen går upp i rök. Väldigt fina effekter. De blir tyvärr infångade ändå, och förda till månhövdingen. Men de dödar honom också, med ett paraply såklart! Sen rymmer de och faller med sin rymdraket ända ner i havet. När de kommer hem får de en parad och en gubben-i-månen-medaljong. Den här paraden var tydigen "det förlorade slutet", som hittades först 2002. Även den handfärglagda versionen hittades 1993, och restaurerades. Jag ska såklart titta på den också.

Jag tyckte väldigt mycket om den här korta sci-fi-filmen. Världens första, sägs det. Allting går ju lite, lite för snabbt, eftersom den är filmad med 16 rutor per sekund, vilket var standard på den här tiden. Allting ser lustigt ut när människorna, som är jättemånga och aldrig står still, springer omkring och flaxar.

Till den färglagda, restaurerade versionen av kortfilmen, har den franska duon Air gjort ett nytt soundtrack - Le Voyage Dans La Lune (2012). Etthundratio år senare! Vem som har gjort musiken i det här YouTube-klippet vet jag inte riktigt. Någon som vet? Väldigt fint är det iallafall.



4 mars 2013

1001 filmer

Nu är det äntligen dags. Som alla vet har jag alltid älskat film. Det är ett slags eskapism och avkoppling. Och jag har länge tänkt att jag skulle plöja igenom den här boken. En hemmastudie i filmhistorik. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska se alla filmer från början till slut, eller om jag ska se en film från olika årtionde varje gång, så att jag inte blir galen på alla stumfilmer i början. Men vi får se. Många av filmerna har jag redan sett, men de kommer jag att se om. Jag kommer att recensera varje film här i bloggen. Ett stort och jättenördigt livslångt projekt, säkerligen, men det kommer att bli väldigt roligt att vandra genom filmhistorien. 

Iallafall så börjar jag med Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902). Det ska blir väldigt kul att se den här kortfilmen (15 minuter), eftersom både Smashing Pumpkins video till Tonight, Tonight (1996) och filmen Hugo (Martin Scorsese, 2011) är baserade på Resan till månen. Den räknas även som den första sci-fi-filmen. Så det ska bli väldigt spännande.

Jag har en gammal utgåva av boken (1001 filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider), men jag uppdaterar mig på internet om nyare filmer som har tillkommit efter 2004.