28 december 2011

jul i kubik


Jag har latat ner mig rejält och ätit massor med fet mat den senaste veckan. Har dessutom haft den där tråkiga veckan som tjejer har en gång i månaden, så jag har inte riktigt varit tipp topp om man säger så. Nu är min bror och hälsar på, och för andra dagen i rad ligger jag bara kvar hemma och är lat och trött och tråkig. Ska ringa strax och se var de håller hus, och kanske åka ner en sväng och vara lite social. Måste köpa ett par byxor också. Fast jag måste säga att jag är extremt trött på att bara ha tråkiga leggings på mig. Måste få bort den här gamla tråkiga graviditetsmagen som envist hänger kvar. Bara äta bra funkar inte. Måste dra på mig träningsbyxorna och använda det där kortet till SATS som jag fick när jag fyllde år i september. Sen dess har jag bara varit där två ynkliga gånger och gått på rullbandet. Rufus har fått vara på Minisats. Men jag planerar att gå dit själv nu. På ett pass. Och slippa känna mig stressad över att Rufus ska börja bröla och de på Minisats ska komma och hämta mig mitt i en armhävning.

Julen har varit över förväntningarna jättebra. Vi firade lillejulafton hos mina föräldrar, med båda mina bröder. Rufus var stilig i vit skjorta och svart fluga. Väldigt bebis-Bond. Vi bytte inte så mycket julklappar i år, eftersom vi kommit överens om det. Men Rufus fick en bilbarnstol, lite kläder och leksaker. Bland annat sin alldeles egen kamera som pratar och sjunger. Den tycker han väldigt mycket om. Det bästa var att umgås med hela familjen. Det händer inte så många gånger per år eftersom min storebror bor i Stockholm. Men vi åt mammas goda mat (inte julmat), spelade sällskapsspel och hade det bara hur fint som helst.

På själva julafton var Rufus rätt så dålig. Hostade, snorade och hade feber. Först tänkte vi att vi skulle stanna hemma, men sen piggnade han till och febern var inte så jättehög, så vi åkte hem till Sebastians syster och man ändå. Började med julbord, sen kaffe och Kalle, julklappar (har nog aldrig sett så mycket julklappar), gröt, kalkon, godis och sällskapsspel. Vi var massor med folk som firade. Sebastians moster med man, hans mormor och hans systrar med respektive. Rufus var enda barnet och naturligtvis i centrum hela tiden, vilket han älskar.

Vi fick så himla fina julklappar. En skitsnygg köksassistent. En resesäng med täcke, kudde och hela kittet till Rufus, lite leksaker. Jag fick en locktång som jag hade önskat mig. Sebastian fick en resa till Paris av mig (till våren/sommaren). Fast vi har mer och mer börjat prata om New York istället eftersom det är så billigt att flyga dit nu. Dessutom bor Sebastians bror där, så vi bor ju billigt. Men vi är inte gjorda av pengar, och jag vet inte alls hur mycket jag kommer att jobba såhär i början. Ska tillbaka till mitt gamla jobb, men det blir bara extratimmar. Ska söka något nytt. Eller börja plugga. Vi får se hur det går ihop ekonomiskt. Önskar att jag bara kunde göra som jag vill. Plugga foto och ha Rufus på dagis 15-20 timmar i veckan. Men det är altid det där med pengar som måste pusslas ihop. Dessutom ha jag inte ens sökt dagis än. Ska väl fylla i den där blanketten och skicka in. Borde göra det idag. Det är ju alltid jättebra om man får dagisplats.

Nu ska jag fixa lite med bilderna från jul. De kommer upp här lite senare. Koka kaffe också. Är helt zombie i hjärnan.

21 december 2011

mars (del 2)




21 mars.
Foglossningen är puts väck. Så skönt så ni förstår inte. Jag kan GÅ igen. Utan att känna mig som en 90-årig gammal tant. I slutet av graviditeten ville jag ha rullstol. Nu vill jag dansa och hoppa, men det får jag ju inte på ett tag. Snittet måste ju läka och bli fint.

mars (del 1)

4 mars.
Var nyss hos barnmorskan. Sista inbokade besöket. Hon undersökte mig (och gjorde hinnsvepning) och konstaterade att bollen är i rullning, BEBISEN ÄR PÅ GÅNG!

Vi blir föräldrar inom några dagar. Helt sjukt knasigt, och jag tror inte att man fattar det förrän det verkligen är så. Man kan ju förbereda sig på tusen olika sätt, men jag kan inte fatta att jag snart håller i min alldeles egen son. Helt ofattbart. Nio månader av dagdrömmar är snart VERKLIGHET.










9 mars.
Den 9 mars klockan 22.07 kom vår älskade lilla Rufus äntligen till jorden. Han förlöstes med akut kejsarsnitt efter vattenavgång och 43 timmar. Han skrek innan han kommit ut ur magen och hade ändå navelsträngen 1 1/2 varv runt halsen. Min lilla kämpe.

februari








2 februari.
Nu är det inte lång tid kvar tills vi har en alldeles egen liten miniperson. 23 dagar till D-DAY, men från och med lördag (37+0) är bebisen helt klar och kan komma när som helst. Längtar SÅ SJUKT MYCKET men är också nervös inför förlossningen.

Dessa sista sega veckor som är som att vada i kola...

5 februari.
Playdate hemma hos Jessica i torsdags, med fyra små flickor (och en nästan färdigbakad bebis i magen) och fyra stora mammor. Jessica har precis flyttat så vi tittade på hennes nya lägenhet och blev bjudna på supergod mat, och jordgubbar med glass tlll efterrätt. Var helt slutkörd när jag kom hem och var tvungen att ta en powernap. Det är inte mycket energi man har över nu i dessa dagar. Började dessutom må väldigt illa på kvällen och mådde jättedåligt hela natten och morgonen. Hade möte hos barnmorskan vid halv 11 och masade mig dit. Allting såg bra ut som vanligt, bebisen är äntligen fixerad, så nu väntar vi bara på att han ska känna sig redo för the great big yonder.

Det börjar kännas konstigt att säga HAN om bebisen. Tänk nu om det inte är en pojke? Vi fick visserligen en bild på en liten snopp med oss hem från ultraljudet, men man vet ju aldrig hundra procent säkert... Har börjat säga bebisen istället... Och det där med namn känns också klurigt. Vi har ju haft ett namn hela tiden som vi vill att lillkorven ska heta, men nu vet jag inte längre. Vi får helt enkelt se vem det är som kommer ut. Om 3, 4... högst 5 veckor... Så snart.

13 februari.
Jag längtar faktiskt till förlossningen nu. Jag vill träffa den lilla pysen som ligger i min mage, jag vill veta hur han ser ut, jag vill pussa på honom och ge honom allt, allt. Trygghet, värme, närhet, kärlek. Jag vill kunna titta på honom och veta att han har det bra, bäst. Visst har han det säkert jättebra i magen också, men det måste ju vara så trångt därinne just nu. Här ute finns det ju jättemycket plats och jättemånga pussar och jättemycket folk som vill träffa honom. Ja... ni märker ju att jag vill att han ska komma ut nu. Men det är (högst) fyra veckor kvar. Två veckor till beräknad förlossning, sen går förstföderskor väl rätt ofta över tiden också, så jag får räkna med ett par sega, tunga jäkla zombiedagar framöver. Ska försöka hitta någon rolig sysselsättning. Lägga 1000-bitarspussel, städa lägenheten med topz, räkna strån i ryamattan... Vadsomhelst.

19 februari.
Jag är alltså en av de där som går upp 25 kilo under sin graviditet. Det fick jag veta svart på vitt igår hos barnmorskan. TJUGOFEM! KILO! Jag tycker inte att jag blivit så himla stor, men tydligen så har jag det.

Har alltså gått 39 hela veckor idag. En vecka kvar. SEX DAGAR. Jag hoppas att jag slipper gå över tiden. Känner mig SÅ FÄRDIG med det här nu. Det ska bli så fruktansvärt skönt att byta ut magen mot en söt, dreglande, skrynklig, gnyende liten bebis. Även om det är tusen gånger mer jobb att ta hand om en bebis än att ta hand om en mage.

28 februari. (Var beräknad den 26).
Ingen bebis ännu. Men jag är lugn. Jag stressar inte. Jag är inte otålig. Har inte stirrat mig blind på det beräknade datumet, för jag vet att man oftast går över tiden med första barnet.


januari









Januari 2011 handlade mest om att vara höggravid och vänta och längta efter den lille körven som göttade sig i magen. Han var planerad i slutet av februari, men redan i januari kände jag att han gärna fick komma ut.

Såhär skrev jag i min blogg.

7 januari.
Magen växer så att det knakar. Det börjar bli tungt att vända sig om på natten. Hittar inte riktigt någon ställning som är skön att sova i. Idag är det bara 50 dagar kvar! Jag har bäddat spjälsängen och i morgon ska jag försöka få upp stringhyllan som jag ska ha ovanför skötbordet (som är det enda jag inte köpt ännu) och tvätta bebiskläder. Sen är allt klart. Det börjar närma sig med stormsteg. Men jag är redo! VI ÄR REDO. Du är så välkommen hem till oss, lilla hjärtat.

13 januari.
Jag och bebisen i magen är mest inne i en sovperiod. Jag däckar överallt och sover som en liten gris och är ungefär lika rolig att umgås med som en prydnadskudde. Bebisen är inne i en växspurt så det är väl därför han sover den mesta av tiden och spenderar resten med att försöka bryta sig ut genom huden eller att ha hicka. Sebastian däremot. Ojojoj. Han har energi för tre och fixar och donar. Boar. Han städar och diskar och lagar mat och torkar av ytor och ringer rörmokaren när vattnet i vasken i badrummet rinner rakt ut på golvet. Han kokar kaffe och underhåller rörmokaren. Han klappar på mig, smörjer olja på magen och hjälper mig med tvätten. Kort sagt är han den perfekta sambon.

27 januari. (Sebbe släppte sin skiva den 26).
Vaknade 4 (!) imorse men skyller på att jag la mig tidigt, tidigt. Ändå sjukt tråkigt att gå upp så tidigt. Men Sebastian spelade ju på TV4 nyhetsmorgon idag klockan kvart över 6, så jag hade ju iallafall något att se fram emot. Såg intervjun och han vinkade till mig och jag satt och log som ett freak och var så glad. Smått surrealistiskt. Sen försökte jag tupplura mellan låtarna men det gick sådär.

28 januari.
Äntligen är mitt lapptäcke färdigt. Tog mig bara en halv graviditet, men bättre sent än aldrig. Har varit supernoga och sytt sakta för att det skulle bli så fint som möjligt, så jag skyller på det. Fint blev det iallafall.

20 november 2011

stockholm



















Sebastian spelade på Scandic Grand Central, så jag och Rufus följde med. Fick ett fantastiskt rum, träffade min bror Martin och hans Sara, och höggravida Helena och hennes Peter. Stannade bara över natten. Rufus var en ängel på båda tågresorna. Världens bästa bebbe.

15 november 2011

min alldeles egna tid

De här timmarna på förmiddagen när Rufus och Sebastian sover. Då passar jag på att bara vara. Redigera lite bilder. Dricka kaffe. Lyssna på musik. Sen vaknar han igen, och dagen kan börja på riktigt. Idag står dammsugning, moppning, toalettstädning och vikning av tvätt på schemat.

Vi går upp med honom varannan morgon. Igår fick jag sova ut till 10. Vi är ett mycket jämställt hushåll, må jag säga. Förstår inte varför det skulle vara på något annat sätt. Vi stökar ner lika mycket. Vi är lika mycket föräldrar till Rufus båda två. Vi är en familj, och alla hjälps åt.