Min älskade pappa lämnade oss hastigt den 24 mars. Han var till synes frisk, pigg och glad. Det kom naturligtvis som en enorm chock, och sorgen blir bara större, värre och starkare för varje dag som går. Han var världens gladaste man. Alltid med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Han var älskad av alla, och lämnar ett gigantiskt tomrum efter sig, som aldrig någonsin kommer att försvinna.
Det är fortfarande svår att förstå att det har hänt. Man väntar liksom bara på att han ska komma hem igen. Det är nog en längtan som aldrig försvinner.
Man tar emot sorgen dag för dag. Ibland stund för stund. Idag är en dålig dag. Jag kunde inte sova inatt, hur mycket jag än försökte. Jag kunde inte sluta tänka på pappa, och på allt det jobbiga runt bisättningen, begravningen, och naturligtvis hur det var att se honom den där söndagen när han låg fridfullt i sin säng. Precis som att han bara sov. Det är väldigt jobbigt att tänka på, men också välbehövligt för att jag ska kunna bearbeta det här. Jag vill inte stänga in sorgen, jag vill känna den, även om det påverkar vardagen mycket.
Jag ska försöka att skriva så mycket jag kan. Om sorgen, om minnena, om pappa. Att skriva är lättare än att prata. Och det är så svårt att prata om det. Med familjen går det bra, ibland. Även om man sörjer djupt, så sörjer vi alla på olika sätt, och när någon har en dålig dag, så kanske den andra har en "valium-dag". De kommer ofta efter jobbiga dagar. Hjärnan liksom bäddas in i bomull, vilar, laddar om. Det är väl så man fungerar för att inte bli galen. Och då kan man bara vara nära, hålla om, hålla en hand. Ibland vill man inte prata om det, för att gråten ständigt trycker i halsen och bakom ögonlocken. Och minsta lilla ord kan trigga en ocean av tårar. Och man har inte alltid tillfälle att bryta ner och gråta. Speciellt inte när man jobbar. Och jag försöker att inte gråta framför Rufus, även om det inte på något sätt är något fel med att visa sin sorg för ett barn. Han förstår så mycket mer än vad man tror, och sörjer på sitt eget sätt. Han tycker inte om att se mamma ledsen. Han säger "du är glad, du är inte ledsen". Och jag förklarar att jag saknar morfar, att morfar är i himlen. Han blir väldigt ledsen. Tycker inte om hur det känns inuti när hans mamma gråter. Därför håller jag mig för att gråta när han ser. Men ibland kan jag inte hjälpa det. Förklarar att man får lov att vara ledsen. Att det till och med är bra att få vara ledsen.
Nu gnäller han på mig att jag ska leka med honom. Ska ägna den här dagen åt att sörja. Jag behöver det. Har knappt gråtit sen begravningen den 12 april. Bara skjutit sorgen framför mig. Men jag välkomnar den idag. För det är skönare att kunna sörja, än att känna sig konstig som inte kan gråta.
