februari

2 februari.

Nu är det inte lång tid kvar tills vi har en alldeles egen liten miniperson. 23 dagar till D-DAY, men från och med lördag (37+0) är bebisen helt klar och kan komma när som helst. Längtar SÅ SJUKT MYCKET men är också nervös inför förlossningen.

Dessa sista sega veckor som är som att vada i kola...

5 februari.

Playdate hemma hos Jessica i torsdags, med fyra små flickor (och en nästan färdigbakad bebis i magen) och fyra stora mammor. Jessica har precis flyttat så vi tittade på hennes nya lägenhet och blev bjudna på supergod mat, och jordgubbar med glass tlll efterrätt. Var helt slutkörd när jag kom hem och var tvungen att ta en powernap. Det är inte mycket energi man har över nu i dessa dagar. Började dessutom må väldigt illa på kvällen och mådde jättedåligt hela natten och morgonen. Hade möte hos barnmorskan vid halv 11 och masade mig dit. Allting såg bra ut som vanligt, bebisen är äntligen fixerad, så nu väntar vi bara på att han ska känna sig redo för the great big yonder.

Det börjar kännas konstigt att säga HAN om bebisen. Tänk nu om det inte är en pojke? Vi fick visserligen en bild på en liten snopp med oss hem från ultraljudet, men man vet ju aldrig hundra procent säkert... Har börjat säga bebisen istället... Och det där med namn känns också klurigt. Vi har ju haft ett namn hela tiden som vi vill att lillkorven ska heta, men nu vet jag inte längre. Vi får helt enkelt se vem det är som kommer ut. Om 3, 4... högst 5 veckor... Så snart.

13 februari.

Jag längtar faktiskt till förlossningen nu. Jag vill träffa den lilla pysen som ligger i min mage, jag vill veta hur han ser ut, jag vill pussa på honom och ge honom allt, allt. Trygghet, värme, närhet, kärlek. Jag vill kunna titta på honom och veta att han har det bra, bäst. Visst har han det säkert jättebra i magen också, men det måste ju vara så trångt därinne just nu. Här ute finns det ju jättemycket plats och jättemånga pussar och jättemycket folk som vill träffa honom. Ja... ni märker ju att jag vill att han ska komma ut nu. Men det är (högst) fyra veckor kvar. Två veckor till beräknad förlossning, sen går förstföderskor väl rätt ofta över tiden också, så jag får räkna med ett par sega, tunga jäkla zombiedagar framöver. Ska försöka hitta någon rolig sysselsättning. Lägga 1000-bitarspussel, städa lägenheten med topz, räkna strån i ryamattan... Vadsomhelst.

19 februari.

Jag är alltså en av de där som går upp 25 kilo under sin graviditet. Det fick jag veta svart på vitt igår hos barnmorskan. TJUGOFEM! KILO! Jag tycker inte att jag blivit så himla stor, men tydligen så har jag det.

Har alltså gått 39 hela veckor idag. En vecka kvar. SEX DAGAR. Jag hoppas att jag slipper gå över tiden. Känner mig SÅ FÄRDIG med det här nu. Det ska bli så fruktansvärt skönt att byta ut magen mot en söt, dreglande, skrynklig, gnyende liten bebis. Även om det är tusen gånger mer jobb att ta hand om en bebis än att ta hand om en mage.

28 februari. (Var beräknad den 26).

Ingen bebis ännu. Men jag är lugn. Jag stressar inte. Jag är inte otålig. Har inte stirrat mig blind på det beräknade datumet, för jag vet att man oftast går över tiden med första barnet.